En kväll i Bökeberg 1955.

Det är lördag! En kväll som jag sett fram emot hela veckan.
Hela veckan har jag bara gått och väntat. Jag har tagit fram konfirmationskostymen och de nya spetsiga myggjagarna. Skorna som jag köpte på Oscaria i Svedala. 15 år och eget arbete och lön på 35 kronor i veckan gör att man kan kosta på sej litet. Jag har provat dom flera gånger. Cyklat runt litet och trampat med klackarna med tåspetsarna riktade utåt. Så har jag sett dom göra, Arne på Åttan och Wille o dom andra.
-"Ska du ut o rulla hatt i kväll" undrar Ingegerd när jag tar en sväng framför hennes hus.
- "Kanske de´, jag skall till Bökeberg o dansa ikväll. Jag tar kanske en tur in på trean o klämmer ett par öl"
- "Du får kan väl inte dricka öl, du e´ju inte ens torr bakom öronen!"
Vad vet hon om det tänkte jag o svängde in till vårt. Lagom luft i cykeln konstaterar jag o svänger benet elegant över sadeln och påbörjar färden. Genom L.Svedala och Krågeholm går färden Uppför backar och nerför backar. förbi Svedala och bort mot skogen till. Genom Sjödiken ringlar vägen fram genom byn. När jag passrat det sista huset öppnar sig åter landskapet för en kort stund innan jag är inne i Bökebergsskogen. Kvällen är ljummig och skön. Jag trampar min cykel uppför några småbackar innan jag är framme vid grindarna till festplatsen. Låga röda byggnader till vänster. Inifrån hörs skratt och skrän. Detta är den billigare delen av Restaurang Bökeberg. Här serverar man öl. Här smygsuper man litet Det är här de flesta slagsmålen börjar. En smal väg leder vidare uppåt. i slutet av byggnaden ligger den s.k. "fina" delen av restaurangen. Litet lugnare och litet värdigare. Man kan urskilja musik där inifrån. Piano och fiol sprider en lugn atmosfär bland gästerna. Vita dukar och vita servetter. Ture Skomakare gnider litet extra på fiolen för ett par av gästerna. Både han och hustrun som trakterar pianot, tar tacksamt emot några spridda applåder när stycket är slut.
Snart är jag framme vid dansbanan som ligger öppen till vänster. Karlbergs orkester som spelar upp till dans uppe på den stora scenen, och sedan därefter den täckta, lilla dansbanan. Många människor har sökt sig hit i kväll. Orkestern är populär. Båda banorna är nästa fyllda. Hasse Malmberg sjunger "Sjung Gondoljär". En önskad tango av många. De litet mindre upplysta delarna som ligger ut mot skogen ger tillfällen till extra kramar, och för all del också en och annan kyss. Dansbiljetterna som kostar 25 öre går åt som smör i solen Ingen försitter chansen att pröva lyckan för kvällen. I kväll kanske.. Hon den där mörka som jag dansade med sist hon kanske är här i kväll. Jag vandrar runt litet. Studerar i smyg flickorna. Oh, där är hon Hon har inte sett mej ännu. Jag går fram till henne och bjuder upp. Bugar litet nätt som jag lärt mej på Gregers Dansskola på Folkets Hus i Svedala. Nu spelar orkester en slowfox, som jag har litet svårare för. Vi pratar litet om musiken. Om Svedala. Jag frågar varifrån hon kommer? Jaså hon kommer från Svedala! Jaså minsann! Och så berättar hon om Gjuteriet där hon arbetar. Konstigt säger jag.. Där jobbar jag med. Svarvare nere i verkstan berättar jag stolt. Och så fortsätter kvällen Jag passar på att gå ner till den delen av festplatsen där man säljer lottor och kan spela på chokladhjulet. Eller prova sina krafter på släggan. Jag drar mig upp igen till dansbanan. Vi dansar ofta, den unga mörka och jag. Jag bjuder även opp en del andra som ser lättfångade ut. Jag undrar innerst inne om jag imponerat tillräckligt. Jag skulle kanske ha tagit ett par droppar bensin på rockärmen så att hon trodde att jag hade motorcykel ? Nej, jag hopas på turen ändå. När klockan drar sig emot tolv kommer fanfaren från orkester, Damernas tre danser förkunnar Hasse från scenen. Jag börjar bli nervös när orkester börjar spela. Skall kanske flytta mej litet så att hon ser mej. Jag väntar spänt. Det blir allt mindre folk och snart kan ingen undgå att se mej Inte ens hon! Jag försöker se litet ointresserad ut. Som om jag tänkte på något annat. Ingen kommer. jag tittar upp mot bannan. Och där, där ser jag henne. Hon dansar med någon annan. Han ser litet äldre ut. Han är säker tio år äldre än henne. Vad ser hon hos honom,va ?? Han ser gammal ut. Måste vara 18 eller 19 år. Honom har jag inte sett tidigare Litet besviken står jag där. Förvisso är jag inte ensam. Jag delar ödet med flera andra. Men kanske nästa dans? Vi får väl se Det blev inte nästa dans. Det blev tredje damernas. Jag bjuder igen när det är min tur. Tänker att hon kanske kommit till insikt vilket oerhört misstag hon har gjort. Hon nämner inte ett ord. Bara "vi ses" , och sen skiljs vi åt. Jag stannar en stund och ser på paren som dansar de sista danserna. Allt börjar bli stilla. Man börjar dra sig från dansbanan. Orkestern börjar se trött ut och man börjar ana att det är mot slutet av kvällen.
Besviken börjar jag sakta vandra ner mot min cykel när kvällen börjar dra sig mot tolvslaget. Jag hör ännu när orkestern spelar siista dansen " June Nigth" kliingar ut i skogen när jag åter svingar benet över sadeln för hemfärd. Det är mörkt nu och litet kyligare. Det doftar från skog och mark när jag trampar hemåt i natten. Genom sjödiken och Påskaled. Jag cyklar förbi flera par som står där vid kanten. Kanske på väg mot det fantastiska ögonblicket som jag åter igen gick miste om. Endast knastret från däcken mot grusvägen hörs. En och annan suck från korna som ligger och idisslar i mörkret invid vägen. Det prasslar i skogen. Ett och annat villebråd rör sig , men annars är det nattstilla. Jag har redan börjat planera för nästa vecka. Men nästa lördag eller söndag, då skall dom allt få se! Men vissa skall jag inte bjuda upp ens. Jag skall fullständigt nonchalera dom. Jag kanske rent av tar till Törringelund på lördag. Dom kommer ända från Malmö dit.
Man kan gå upp på restaurangen o dela en Vino Blnco på två, sen ä de ingen konst att "ordna ihop de!"! Det säger i alla fall Wille, Bonde, Lars, Arne o Knut på Åttan o dom andra........
B. Lundahl